En annan slags vardag...

Om en månad är mitt utbytesår till ända och jag åker hem till Sverige igen. Många tankar brottas med varandra i skallen på en just nu. Innan jag går vidare med detta måste jag först klargöra att det är pinsamt hur segt det är att formulera sig på svenska för tillfället, både i tal och skrift. Detta har varit en av anledningarna till att jag har dragit mig för att uppdatera bloggen, det är ju pinsamt att ha samma skriv-och talkunskaper i svenska som Maria Montazami liksom.

Den andra anledningen till att jag har varit dålig med att skriva i min döda blogg är (till skillnad från vad jag kan tänka mig att en del tro så beror det inte på mitt nya förhållandestatus) att det spännande äventyret i Wales förvandlades sakta men säkert till en vardag, precis som den hemma i Sverige. Men en helt annan slags vardag, om jag jämför hur mitt liv och min vardag såg ut för exakt ett år sedan, eller för tre år sedan eller varför inte sex år sedan. Just nu, i detta andetag i denna minut, tror jag att jag aldrig har varit mer lyckligare.

Därför blir det ett sjukt anti-klimax att tänka att denna vardag tar slut om en månad. På sätt och vis känns det som en liten bit av mig dör när jag flyttar härifrån, och det finns oroliga känslor och tankar inom mig som är rädd för att jag aldrig kommer må såhär gott igen.

Men det vet jag ju visserligen nånstans att det inte stämmer. Jag kommer inom ett år förhoppningsvis bygga upp en ny verklighet. Den kommer inte likna denna i Cardiff, eller den i Växjö/campus eller den i Värnamo, jag har ingen aning om hur denna vardag kommer se ut eller kännas, men den kommer vara min och den kommer vara lika riktig och viktig som den nu. Allt handlar om perspektiv, och hur jag väljer att göra med mitt liv. Inför och efter sommaren står jag inför ett nytt stort vägskäl. Jag har valt att ta den smala, riskfyllda vägen än den breda och trygga, eftersom jag vill uppleva denna känsla igen att ingenting är omöjlig i livet. Om jag tror tillräckligt på mina drömmar, så tror jag också att jag kommer få uppleva dem till slut.

För övrigt kom sommaren till Cardiff denna helg. Jag har bränt sönder min panna och fått fräknar på mina kinder, jag är fylld med d-vitamin igen och känner mig starkt! Jag tänkte lägga upp lite bilder här nu från helgen, men också lite smått och gott från den senaste tiden.

Avslutar som Alex och Sigge (som för övrigt har räddat många långa promenader hit och dit i år). HAJJ!

Här låg jag för tre timmar sedan i Bute Park. Byggnaden ovan är en sångskola, och de övade på operasång.

Igår grillade jag och några vänner på stranden. Passade även på att sola lite.

Hade en sån mysig vecka när min familj var på besök!

Jag skrattar varje gång jag ser denna bild. Linda blir motvilligt uppbjudan på dans under irländska St. Patricks day.

Jag och Erik är duktiga på att mysa.

Toksöta vänner man har. Svensk-tysk-fransk-irländsk blandning är en bra blandning!

Ssssöt.

Britter är ett folk och dom bor i ett främmande land...

Jag tänkte skriva lite om några av mina iakttagelser hos det brittiska folkslaget. Jag har ju redan nämnt tidigare att tjejerna här tycker att kläder är onödigt att ha på sig under vintern så som sommaren (antar jag), och att pojkarna klär sig som moderna varianter av the Beatles (ja, de är många. Beats kallas denna subkultur för. Nä..det gör dem inte..officiellt..), i alla fall, dessa pojkar tycker ju att strumpor är fruktansvärt onödiga under vintern. Jag har också förtäljt om deras kluvna inställning till kindpussar (eller snarare, min kluvna inställning till dem).

Men, sedan jag flyttat hit har jag lärt mig mer om deras...karaktärer. Detta är faktiskt vetenskapliga iakttagelser utan någon som helst vetenskaplig grund i sig, men jag och mina (icke-brittiska) vänner har lärt oss en hel del eftersom vi bor med dem. Så detta grundar sig inte enbart i min egna erfarenhet av mina fantastiskt, underbara, gosiga, trevliga fyra brittiska flatmates (kön: kvinnor. ålder: 18. ursprung: någonstans i England, vem fan bryr sig).

• Brittiska människor (överlag) tycker att städning är fruktansvärt onödigt. Nehe. Varför städa? Det är väl mysigt att ha disken framme några dagar så att det bildas ett härligt berg av disk. Och lämnar en person (eh, jag) en lapp där det står: "snälla, diska, det är pinsamt att ta hem folk hit" så plockar de diskret bort lappen två dagar senare utan att stå för vem det var. (Detta är ett annat karaktärsdrag som kommer diskuteras under nästa punkt). Till exempel, torsdagen två veckor sedan besökte jag mina svenska vän Lindas hus som hon delar med fyra britter. De hade haft förfest innan. Två fantaflaskor, några glas och en kakburk stod på vardagsrumsbordet. Dammtussar som liknade något Samara från the Ring hade lämnat efter sig låg tilltusslade på golvet. Förra fredagen, alltså 8 dagar senare, stod allt detta på precis samma ställe- helt orört. De ser liksom inte poängen med att ägna tre minuter åt att städa undan efter sig (och Samara). Historien slutar med att Linda inte längre kan hålla sig och städar upp hela köket /vardagsrummet dagen efter. Själv. Såklart. Svensken gör jobbet. Jävla brittiska ungdomar, det är helt sjukt! Ingen av oss utbytisar kan förstå detta karaktärsdrag, och varför det är så många britter som skiter i städningen. Är de helt enkelt så bortskämda av sina föräldrar- allihop??

• Brittiska människor (överlag) tycker att konfrontering/diskussioner/kontruktiv kritik är onödiga. Troligtvis jobbiga. Här konfronterar man inte personer man tycker ha betett sig dåligt, inte heller vill man ge (konstruktiv!) kritik till andra i ett grupparbete. Nä, för detta är ju oartigt. Mycket bättre att vi håller det inne så att vi kan klaga till våra vänner/familjer senare på kvällen. Mycket bättre att vi får hellre ett G än ett VG i betyg, eftersom, "vi vill ju inte vara oartiga".

• Brittiska människor pratar så fint. Jag älskar hur de kan i farten kalla en "Love" eller "Hun". Tilltalar de mig detta i en konversation så förlåter jag precis allt och jag älskar britter igen!

 

Bjussar på en charmig bild på mig och Amelie tagen i mitt rum innan utgången i lördags. Foto: Lindaaaaaaaa

 

Blev för övrigt väldigt tagen av mammas ord nyligen. Hon skrev såhär:

 

Sanna - älskade dotter, känner att navelsträngen tänjs mer och mer och snart brister den helt. Det är ju så det ska vara i livet , helt naturligt..

 

Mamsen, mina bekanta må gifta sig och få barn höger till vänster (åldersnoja HEJ!) men jag är milslångt från det stadiumet i mitt liv. Jag kommer alltid behöva dig och pappa hur gamla vi än må bli <3

 

 

 



Look at that...

Jag har ju gått och blivit kär för första gången här nere. Eller, jag har varit kär innan. Fast Ben Affleck, Joseph Gordon-Lewitt och Tom Hardy besvarade aldrig min kärlek tillbaka vilket gjorde att våra relationer dessvärre inte kunde utvecklas. Nej denna gången är det mer en realistisk och fin förälskelse (trots att han är från Holland).

Nåväl, man har ju hört mycket om hur det ska kännas och vara. Måste säga att det är trippelt gånger värre, väldigt emotionellt. Ena dagen superglad och lycklig, andra dagen orolig, tredje dagen nervös, sedan superglad, sen kanske lite nervös igen osv osv. Känslorna liksom fördubblas. Skönare att vara singel när liksom känslorna är nollgradigt- inga onödiga risker! Men samtidigt känner jag att det kan vara värt det ändå...

Eftersom jag har varit singel alldeles för länge och har alldeles för mycket erfarenheter av vänner som försvinner eller blir dödstrista så fort de träffar någon så har jag innerligt lovat mig själv att aldrig bli likadan. Därför har jag nu alldeles för mycket att göra varje kväll för att på dagen gräva ner mig i mina tre essays- men jag trivs. Då slipper jag ju tänka och förbereda mig för vad som komma skall efter Cardiff (ett ständigt återkommande tema här nere nu- iuck!!). Istället för att möta realiteten så föredrar jag mottot Carpe Diem istället. Har de senaste veckorna uttalat dessa två ord minst en gång om dagen.

Men åh vad jag mår bra annars, just nu! Trivs så så bra här nere och är så tacksam varje dag över att jag tog beslutet att komma ner hit! Fastän jag inte uppdatera bloggen så vet jag att mina närmaste förstår att det går bra för mig just nu :) Tänk om man kunde flytta alla de jag bryr mig om från Sverige till hit- då hade allt varit helt perfekt!

Well good daay!

Oj vad synd det var om mig i lördags. Jag kände mig så pass ynklig att jag var tvungen att låta mina tre bloggläsare få veta hur pass synd det var om mig. Men lyckligtvis var det en ganska ynklig magbacill som försvann nästan på söndagen, och nu är jag helt frisk och återställd!

Nu är jag tillbaka till Cardiff och det känns som om jag aldrig lämnade denna fina plats på jorden från början. De första två dagarna har bjudit på glada återseenden, en massa kramar och en hel del pussar. Jag fick också uppleva känslan av hur det är att bli påkommen och tillfångatagen av poliser. Dock var de inte poliser, snarare tåggränsvakter om det nu finns en sådan titel. Jag skulle åka tåg till skolan i morse och tänkte "äh- frågar de inte om en biljett så slipper jag la betala för en också", lite sådär busig ni vet. Mindre busig och smart kände jag mig när jag insåg att jag var tvungen att gå igenom en gate på tågstationen med en uppvisande biljett. När jag inte kunde uppvisa denna jävla biljett drog vakten mig till två andra vakter där de ställde frågor som var jag bodde, vart jag kom ifrån, vad jag arbetade med. Fick fylla i en form och känna nyfikna blickar från folkrusningen. Lyckligtvis kunde jag spela på min småländska charm och med en extra svensk, dum brytning fick jag gå för denna gång men fick veta att händer det igen blir det 10 000 kronor i böter. Walesare är noga med sina tåg....lika rätt har de väl i det...kanske. SÅ- tågkort därmed inskaffat tillsammans med inpräntande, brännande kinder.

Sista terminen i Cardiff och jag ska njuta av varje dag, även om det var himla mysigt att hinna träffa alla nära och kära där hemma.

Till sist kan jag bjuda på lite bilder från härliga Egypten (med den mindre härliga maten!).

Ledsen och sjuk

Att bli magsjuk dagen innan man ska flyga tillbaka till Cardiff och en helspäckad vecka med presentationer osv, nej, det är fan inte kul. Jag skulle helt enkelt ätit av den där jävla tzatziken i Egypten.

Jag visste det.