Oops...och God jul!

Ja, jag sa ju i början att jag inte var någon Blondinbella direkt. Jag har försummat min blogg likt jag har försummat tandtråd. Blogga är ju roligt ändå eftersom jag tycker det är roligt att skriva, men det är väl av denna anledning jag aldrig kan bli författare trots mitt intresse eftersom så fort något blir ett måste så blir det som en hård mage- inget vill ut.

Nu sitter jag återigen här i källaren i mitt barndomshus i den småländska skogan. Hemskt vad tre månader går snabbt. Även om det var lite vemodigt att säga hejdå till vissa i Cardiff som inte kommer att återvända, så måste jag säga att det är mysigt att vara tillbaka och träffa alla och äta något annat än makaroner och bacon varje dag. Nu tänker jag bara njuta för fullt tills jag med familj drar till Egypten på torsdag, woho! (Note to myself: Köp handsprit innan dess!). Är sjukt nojig att dra på mig en mysig magsjuka där borta, det är ju lite som på att flippa ett mynt- risken är 50/50.

Istället för att skriva vad jag har gjort det senaste dagarna tänkte jag köra på det här "en bild säger mer än 1000 ord".

Pubmys- åh! Så glad att jag åker tillbaka dit i januari!

Lite julmys (och julbus) i fredags!

Kvällen innan jag for tillbaka åt vi en avskedsmiddag med varandra. Två drar tillbaka hem till München och två till Amerikat- för gott. :/

Hemma i vardagsrummet igen. Upptäckte panoramafunktionen på min telefon ungefär ett år efter inköp- det är duktigt tycker jag!

Mysigt med en återföreningsfika med dessa flickor i Växjö! Älskar Emmys luriga min, haha! 

Cuuurse you Flapjack!

Jag hade ett mål för hösten. Ett enda mål. Att inte bli sockerberoende här i UK- det är ju liksom en sådan klyscha!

Jag måste säga att i början så gick det utmärkt. Jag vad oerhört nöjd med mig själv varje gång jag och mina vänner besökte diverse kaféer och jag nöjde mig med en kopp kaffe medan de andra vräkte i sig diverse (helt fantastiska) bakelser och kakor. (Självklart ignorerade jag det faktum att jag jämt lägger i 4-5 sockerbitar i mitt kaffe.)

Men på senare tid har det går utför, och jag skyller detta på två saker: mitt gymmedlemskap och min nya pojkvän Flapjack.

För vissa människor innebär ett nytt gymkort ett nytt, mer hälsosammare och fräschare liv. För mig symboliserar ett gymkort den perfekta ursäkten att kunna äta mer mat. (Med mat syftar jag här på pasta. Mina matlagningskunskaper har krympt sedan jag flyttade hit och nu ligger jag på samma nivå som hösten -09 när jag först flyttade till Växjö. Det är liksom inte roligt att laga mat i ett kök där ens flatmates låter disken vara framme i typ 5 dagar, det är nästan så man tror de vill göra en rekonstruktion av Mount Everest).

Jag har aldrig varit ett jättestort fan av sötsaker ärligt talat. Men detta har ändrats sedan jag mötte Flapjack för första gången. Flapjack väntar på mig varje gång jag anländer trött/stressad/frusen till biblioteket. Han ligger där i godisautomaten och skriker efter mig. Han är någon slags brittisk deg överdragen med choklad, svårt att förklara utan att det låter blä för svenskar utanför den brittiska sötkulturen. Jag och mina vänner brukar dela med oss av Flapjack varje gång vi se den andra vara lite nere- han livar alltid upp stämningen för bara 1 pund!

Men hörni min relation med Flapjack börjar bli jävligt frostig. Fastän jag inte har besökt gymmet på en vecka nu fortsätter jag inbilla mig att jag kan äta hur mycket som helst, men det är bara att erkänna för mig själv att detta inte är hållbart. Flapjack har öppnat upp mina ögon för andra typer av sötsaker- och inte heller hjälper det att jag har en väldigt gullig franssyska i min studiegrupp som köper chokladkakor till varje möte vi har (jag brukar se till att det blir minst två gånger i veckan.)

Guuuuuuuuuuuud hur blir man av med ett annalkande sockerberoende? Damn you söta Brittanien!!

 

Hur Flapjack ser ut efter att ha muntrat upp mig på bibblan...

Bath

Är helt slut efter en mysig dag i vackra Bath i England. En helt fantastisk stad- sååå vacker, unik och verkligen präglad efter Romartiden!

Jag gick med amerikanerna Rachel och Brian och det var ju en upplevelse. De köpte julklappar till sin familj (allt från deras mammor till deras kusins mans systerdotter va fan det nu va) för minst 100 pund medan jag shoppade julklappar för...0 pund. Åååångest. Jag är en sådan dålig dotter/ syster. Jag var dock nära på att köpa världens godaste ost men vetifan om det är tillåtet i tullen. Jag har sett för mycket på flygplats-tv.

Det ballaste som hände under hela dagen var när vi gick förbi tjejen som spelar Arya Stark i den sjukt bra serien Game of Thrones.

Rachel: Är inte det hon från Game of Thrones?
Jag: Näää...va? Nääää. Varför är hon i en kör för? Bor inte hon i typ Hollywood och dricker champagne? Näää.
Rachel: Joo det är hon.

*vi vrålstirrar*
*hon ler tillbaka blygt/livrädd och nickar sakta*

Vi: Ooooooohhhhhh myyyy gooood *FOTA FOTA!*

Herregud vad töntig man blir så fort man känner igen någon från TV. Måste läsa någon psykologibok om varför man beter sig på detta vis varje gång.

Ikväll ska vi ÄNTLIGEN se sista twilightfilmen. Fy fan vad dåliga dem är, men jag måste ju bara se klart alla filmen på bio! Ska försöka att inte spy galla över Kirsten Fucking Stewart och deras jobbiga modellunge.

Bildbombaza: