Ja, jag sa ju i början att jag inte var någon Blondinbella direkt. Jag har försummat min blogg likt jag har försummat tandtråd. Blogga är ju roligt ändå eftersom jag tycker det är roligt att skriva, men det är väl av denna anledning jag aldrig kan bli författare trots mitt intresse eftersom så fort något blir ett måste så blir det som en hård mage- inget vill ut.
Nu sitter jag återigen här i källaren i mitt barndomshus i den småländska skogan. Hemskt vad tre månader går snabbt. Även om det var lite vemodigt att säga hejdå till vissa i Cardiff som inte kommer att återvända, så måste jag säga att det är mysigt att vara tillbaka och träffa alla och äta något annat än makaroner och bacon varje dag. Nu tänker jag bara njuta för fullt tills jag med familj drar till Egypten på torsdag, woho! (Note to myself: Köp handsprit innan dess!). Är sjukt nojig att dra på mig en mysig magsjuka där borta, det är ju lite som på att flippa ett mynt- risken är 50/50.
Istället för att skriva vad jag har gjort det senaste dagarna tänkte jag köra på det här "en bild säger mer än 1000 ord".
Pubmys- åh! Så glad att jag åker tillbaka dit i januari!
Lite julmys (och julbus) i fredags!
Kvällen innan jag for tillbaka åt vi en avskedsmiddag med varandra. Två drar tillbaka hem till München och två till Amerikat- för gott. :/
Hemma i vardagsrummet igen. Upptäckte panoramafunktionen på min telefon ungefär ett år efter inköp- det är duktigt tycker jag!
Mysigt med en återföreningsfika med dessa flickor i Växjö! Älskar Emmys luriga min, haha!
Jag hade ett mål för hösten. Ett enda mål. Att inte bli sockerberoende här i UK- det är ju liksom en sådan klyscha!
Jag måste säga att i början så gick det utmärkt. Jag vad oerhört nöjd med mig själv varje gång jag och mina vänner besökte diverse kaféer och jag nöjde mig med en kopp kaffe medan de andra vräkte i sig diverse (helt fantastiska) bakelser och kakor. (Självklart ignorerade jag det faktum att jag jämt lägger i 4-5 sockerbitar i mitt kaffe.)
Men på senare tid har det går utför, och jag skyller detta på två saker: mitt gymmedlemskap och min nya pojkvän Flapjack.
För vissa människor innebär ett nytt gymkort ett nytt, mer hälsosammare och fräschare liv. För mig symboliserar ett gymkort den perfekta ursäkten att kunna äta mer mat. (Med mat syftar jag här på pasta. Mina matlagningskunskaper har krympt sedan jag flyttade hit och nu ligger jag på samma nivå som hösten -09 när jag först flyttade till Växjö. Det är liksom inte roligt att laga mat i ett kök där ens flatmates låter disken vara framme i typ 5 dagar, det är nästan så man tror de vill göra en rekonstruktion av Mount Everest).
Jag har aldrig varit ett jättestort fan av sötsaker ärligt talat. Men detta har ändrats sedan jag mötte Flapjack för första gången. Flapjack väntar på mig varje gång jag anländer trött/stressad/frusen till biblioteket. Han ligger där i godisautomaten och skriker efter mig. Han är någon slags brittisk deg överdragen med choklad, svårt att förklara utan att det låter blä för svenskar utanför den brittiska sötkulturen. Jag och mina vänner brukar dela med oss av Flapjack varje gång vi se den andra vara lite nere- han livar alltid upp stämningen för bara 1 pund!
Men hörni min relation med Flapjack börjar bli jävligt frostig. Fastän jag inte har besökt gymmet på en vecka nu fortsätter jag inbilla mig att jag kan äta hur mycket som helst, men det är bara att erkänna för mig själv att detta inte är hållbart. Flapjack har öppnat upp mina ögon för andra typer av sötsaker- och inte heller hjälper det att jag har en väldigt gullig franssyska i min studiegrupp som köper chokladkakor till varje möte vi har (jag brukar se till att det blir minst två gånger i veckan.)
Guuuuuuuuuuuud hur blir man av med ett annalkande sockerberoende? Damn you söta Brittanien!!
Hur Flapjack ser ut efter att ha muntrat upp mig på bibblan...
Är helt slut efter en mysig dag i vackra Bath i England. En helt fantastisk stad- sååå vacker, unik och verkligen präglad efter Romartiden!
Jag gick med amerikanerna Rachel och Brian och det var ju en upplevelse. De köpte julklappar till sin familj (allt från deras mammor till deras kusins mans systerdotter va fan det nu va) för minst 100 pund medan jag shoppade julklappar för...0 pund. Åååångest. Jag är en sådan dålig dotter/ syster. Jag var dock nära på att köpa världens godaste ost men vetifan om det är tillåtet i tullen. Jag har sett för mycket på flygplats-tv.
Det ballaste som hände under hela dagen var när vi gick förbi tjejen som spelar Arya Stark i den sjukt bra serien Game of Thrones.
Rachel: Är inte det hon från Game of Thrones?
Jag: Näää...va? Nääää. Varför är hon i en kör för? Bor inte hon i typ Hollywood och dricker champagne? Näää.
Rachel: Joo det är hon.
*vi vrålstirrar*
*hon ler tillbaka blygt/livrädd och nickar sakta*
Vi: Ooooooohhhhhh myyyy gooood *FOTA FOTA!*
Herregud vad töntig man blir så fort man känner igen någon från TV. Måste läsa någon psykologibok om varför man beter sig på detta vis varje gång.
Ikväll ska vi ÄNTLIGEN se sista twilightfilmen. Fy fan vad dåliga dem är, men jag måste ju bara se klart alla filmen på bio! Ska försöka att inte spy galla över Kirsten Fucking Stewart och deras jobbiga modellunge.
Himmel vad tråkigt mitt förra inlägg var. Blir ju liksom utttråkad av mig själv när jag läste inlägget. Kan ju tillägga att tandvärken försvann efter några timmar (som vanligt). Jag hade nog bara borstat mina tänder för aggressivt (som vanligt).
För övrigt är det bara TRE veckor tills jag åker hem över julen (!!!!). Jag blir ibland mörkrädd över hur fort tiden går, vilket jag har delat med mig av tidigare. Jag längtar efter att komma hem och mysa, men samtidigt vill jag att tiden ska gå så sakta som möjligt. Tre av de tyskar jag har lärt känna väldigt bra här nere stannar bara för en termin vilket är skittråkigt, så man får väl helt enkelt passa på att umgås så mycket som möjligt. Jag kommer nog drabbas av en smärre depression i juni när man ska säga farväl till alla. Och det blir ju verkligen ett farväl eftersom alla kommer från olika länder. Jag planerar liksom inte att hänga i Tyskland allt för ofta. Men det är väl så det är i livet- människor kommer och går och vänskapsband bildas över olika kulturer och nationer vilket är rätt fint. Det ska bli spännande att se vilka nya människor jag träffa nästa år...och vad jag kommer att göra nästa år! Men jag tror på det faktum att ha ett vänskapsband väl bildats, och det är på riktigt, så kommer det inte gå sönder av tiden. Det finns vänner man inte har träffat på typ evigheter men man vet att allt är som tidigare när man väl träffas igen, vilket är rätt fint.
Jag har ju skrivit hur sjukt mycket jag har att göra i skolan, men jag har inte förtäljt specifikt vilka nya kunskaper jag suger in, hoho! Två av mina tre essays är nu avklara, nu är det bara en essay, en presentation och ett prov too go. Ska jag nog hantera. Det är:
Uppsats om media imperialism i news journalism och Hollywood.
Uppsats där jag jämför de komiska strategierna (varför låter allt mycket lamare på svenska?) i den brittiska och den amerikanska versionen av tv-serien The Office.
En rapport där jag skriver om Spotify ur ett affärsperpektiv (ordet business översätts väl med affär? Eller företag? Företagsperspektiv låter ju bättre i och för sig).
En presentation på tjugo minuter där vi analyserar kvinnliga stand-up komiker och varför dessa är färre på stand-up scenen än manliga komiker.
Ett prov (in-class screen test) om estiken i (brittisk) television.
Så är det! Roligare än juridiken för två år sedan kan jag meddela!
Till lite mer relevanta nyheter så har jag fått en megafinne strax ovanför min överläpp och jag ska ut ikväll. (NOooOOOoo!)
Såhär intresserad kan en nyfiken och sprallande glad student se ut under en lektion kl 9 på fredagsmorgonen om brittisk television på 50-talet. Ja ni hörde rätt...på 50-talet.
För 35 pund har jag och mina vänner blivit medlemmar (eftersom vi är mediastudenter) i BAFTA, vilket innebär att vi får se på "gratis" bio måndagar-tordagar på alla bioklubbar i Cardiff because we're worth it!
På söndag fyller min bebis till lillebror 16 år (!!#%#%#!!!!) vilket känns sjukt. Snart är han 18 år. Alldeles för sjukt. Han går på min gamla gymnasieskola nu. Mega-super-jättesjukt! I mina ögon kommer han alltid vara min lilla söta bebis som älskar teletubbies. Jag skickade iväg ett brev innehållande lite saker till honom i tisdags men börjar bli orolig över att sakerna har förstörts i kylan/fukten. Kanske inte vidare smart av mig att stoppa ner allt i ett ömtåligt kuvert...fan! Men nuförtiden skickar man brev typ en gång om året om ens det, så vanan är inte riktigt inbiten.
Jag och Eddie förra julen. Mindre charmigt kort på oss två men han är som pappa och tycker att fotas är dötrist, så man får ta vad man haver!
En klassisk scen jag analyserar i The Office UK. Sjukt bra! Märk hur de använder "the use of the grotesque body as a comedic prop in the terms of inaction and reaction". ;)
Jag har tidigare avskytt när folk skriver att de har bloggtorka. Jaha liksom, dina fyra läsare klarar sig nog bra utan dina inlägg. Men nu, när jag själv har skaffat en blogg, har jag ökat min sympati för dessa bloggtorkare..(?). Eftersom fyra läsare är nog så stressigt! Lite tankar just nu:
•JAG HAR SÅN HELVETES TANDVÄÄÄRK! Allt socker i den engelska maten är inte särskilt nyttigt. Inte vill jag gå till en tandläkare här i Wales heller- vem vet vad de kan hitta på...
Jag vill förvarna alla därhemma att jag har förändrats här borta. Vetifan om det är på grund av stressen, nya människor, klimatet eller all pommes. Men skulle väl gissa på att sömnbristen påverkar en hel del. Jag har åldrats typ 10 år på 2 månader.
Varje dag har jag möjlighet att granska mig själv i den hätska och dömande hisspegeln. För varje dag som går så har ringarna under ögonen blivit större, mörkare och mer aggressiva. Fy fan. Ändra några ord i en viss berömd dikt och ni kan förstå min fasa.
Two Rings to rule them all, Two Rings to find them,
Two Rings to bring them all and in the darkness bind them
In the Face of Sanna where the Shadows lie.
Min åldernoja nådde sitt maximum idag när jag, förutom att jag upptäckte mitt TREDJE gråa hårstrå, även upptäckte att min foundation hade kletat fast sig i rynkorna under mina ögon så att jag var tvungen att smeta ut det igen. Ja, rynkor. Inga sådana där töntiga skrattrynkor som typ bebisar har men som tjejer i min ålder ändå nojar sig över utan NEJ, riktiga sådana där finrynkor under ögonen.
Helvete- min kropp håller på att förfalla och jag har fortfarande inte haft min första pojkvän än. TRAGISKT. Inte blir det bättre av att vänner och bekanta där hemma i min ålder börjar gifta sig och få barn från höger till vänster. (Visst jag är väl glad för deras skull MEN TÄNK LITE PÅ MIG VAVAVA!)
Nu ska tanten sova och drömma sig bort to the land of Botox.
Ungefär såhär ser jag ut i den där jävla hisspegeln. Typ.
Älskar denna video som en kompis delade med sig på facebook. Rätt skönt att se världen och människorna i den ur ett positivt perspektiv än att bara cyniskt klaga över hur sjuk den är.
Idag upptäckte jag en rolig grej när jag insåg att min essay som jag trodde jag var färdig med skulle bestå av 2500 ord istället för 2000 som jag först trodde. Så nu gäller det att ordbajsa ut 500 ord så att jag kan lämna skiten åt sidan- här är det kvantité och inte kvalité som gäller!
Vill också meddela för omvärlden att jag, Sanna Elisabeth Lindgren, sprang 30 minuter på löpbandet i måndags (rekord!) och gjorde samma sak igår (hur snabbt det gick är inte väsentligt här va). Jag börjar redan känna mig som Usain Bolt. Det bästa är att springa när det är mörkt ute så man kan se reflektionen av sig själv i fönsterrutan. Förundran över hur vältränad man ser ut (från brösthöjd uppåt) är en riktig inspirationskick! Tur att man inte kan se min mage i den reflekterande glasrutan, för då hade jag bara blivit deprimerad över mina icke existerande magrutor och då hade jag inte heller kunnat vräka i mig mat som jag planerar att göra på TGIF ikväll. Lökringar- here I come!
Idag bokade jag även en biljett till staden Bath i södra England! Den 4e december drar vi iväg över en dagstripp, har alltid velat åka dit! Visserligen är det en riktig sommarstad, men skitsamma. Bath börjar bli erkänd som "the Christmas capital of the West" tack vare deras julmarknad vi ska gå på. Får se om jag lyckats låta bli att köpa julklappar eller inte! :)
