"Jaha, Storbritannien. Då ska du istället smaka på Groznyj i Tjejenien eller Hobart i Tasmanien för att testa att åka långt bort på riktigt."
Men nej, jag är inte direkt en vagabond som har rest och upptäckt en massa på egen hand tidigare. Faktum är att det är första gången jag reser iväg på egen hand. Helt själv. Och jag reser ju egentligen inte, jag ska liksom rotfästa mig i ett år i ett land där jag inte känner en kotte, och jag gör det alldeles själv. För mig är det där mitt äventyr börjar.
De senaste tio åren så har det långsamt (men samtidigt rätt så fort!) skett en förändring inom mig. Jag har gått från en rätt blyg, introvert tjej som trivdes bäst i skuggan där ingen såg mig- till en kvinna (det känns faktiskt rätt knäppt att använda det ordet om mig själv) som har blivit galet sällskapssjuk med stort S. Att vara ensam skrämmer mig (vilket är kanske ironiskt med tanke på ett jag aldrig haft en pojkvän, men det är inte den typen av sällskap jag menar). Man har liksom så mycket roligare i livet om man får dela det med andra människor!
Den tanken som alltså är läskigast just nu är: Kommer jag hitta vänner i staden (f'låt, landet) Wales? Egentligen en rätt korkad tanke eftersom jag någonstans vet att jag kommer det, men samtidigt tänker jag : men hur fan kommer man göra det? Det och ekonomin. Fan vad dyrt det är att bo i Storbritannien, det tär hårt på en tvättäkta snål smålänning!
Men det börjar kännas så bra nu. Den där oroliga klumpen jag har haft i magen om att flytta till ett annat land på egen hand börjar lösas upp, eller i alla fall ta sig an en annan form. Nu är det snarare pirrig förväntan!
Jag tror att vi alla reser runt i världen för olika skäl. Vissa reser för att upptäcka nya platser, andra reser för att upptäcka sig själv.
<3
SvaraRadera